En tygresa utan Guds nåde

En tygresa utan Guds nåde

Jag och min väninna Hagar från Töreboda drog iväg på en tygresa som för alltid kommer att vara inskriven i historieböckerna över storslagna äventyr. Hagar, detta fyndens orakel, har en nästan övernaturlig förmåga att snoka upp skatter. Hon hittar allt från elektriska papiljotter i rosa plastväskor med inbyggd hårfön (vem visste att det fanns?) till tygrullar i metervara från Dubai. Och nej, jag överdriver inte när jag säger meter. Hur hittar hon dessa skatter? Jo, det stavas MARKETPLACE. Hon lixom sopar rent och inte nån grej här och där, utan skatter med stort S. Hon hittar överallt oxå. När jag frågar vart vi ska åka säger hon: -det är bara en liten bit...

En dag ringde Hagar.
– Vill du hänga med å titta på tyg?
-Självklart svarade jag! Lite mer tyg behövs alltid. Än är inte förrådet fullt. Det var inte det då ialla fall. Men nu börjar det knaka i förrådsväggarna.  Hon berättade om nåt makalöst som hon läst om på marketplace, om nån snubbe långt bort som sålde av nåt lager som i sin tur kom från en nedlagd syaffär där de dessutom hade sytt konståkningskläder. Sånt säger man då rakt inte nej till. 

I min fantasi såg jag de mest fantastiska kreationer som jag sett på OS, drömde mig bort på ett moln av vackra tyger som glänste i regnbågens alla färger. Beströdda med de mest fantastiska pärlor och paljetter, givetvis. 

Jag sa lite snabbt till maken att du...  jag åker till Hagar lite, vi ska åka och köpa lite tyg hon har hittat på nätet. Med en betoning på lite. Han tycker att jag redan har tyg så det räcker. Men den som har mycket vill av nån märklig anledning ha mer.

– Åk bara, sa den oerhört förstående maken. Han vet att när det luktar tyg, och särskilt tyg med paljetter, då har han inget att säga till om. Så han nöjde sig med att nicka och säga:
– Åk

Jag behövde ingen ytterligare uppmaning. Jag för iväg till Hagar som en oljad blixt. När jag kom fram väntade hon redan utanför sitt hus med ett brett leende.

-Vi tar combin, sa hon.

-Måste vi ha en så stor bil? Undrade jag. 

- Mm.. jag tror det ja..

Hagar rullade fram sin bil, hoppade ur, öppnade bakdörrarna och började fälla ner baksätena.
– Behövs det så mycket plats?? Undrade jag. 
– Vi får väl se, sa hon och flinade lite. 

Vi for iväg och åkte mil efter mil, av någon outgrundlig anledning hittar Hagar överallt. Hon kör dessutom utan GPS, jag tror att hon luktar sig fram dit hon ska. Snart var vi framme vid det stora huset och efter att ha trampat oss upp för en lååång trappa stod vi utanför en dörr och knackade på. 

Dörren öppnades och där stod en karl som välkomnade oss in.

-Jaha, det är ni som vill köpa tyg?

-Eh.. ja, det är ju alltid trevligt, men vi vill nog titta vad du har först innan vi bestämmer oss. 

– Hur mycket vill ni ha? frågade mannen.
– Eh... Vad kostar det? undrade vi, och hur mycket har du?  Vi hade nämligen bestämt att vi inte skulle köpa så mycket.

– Det är billigt. Ta vad ni vill ha, så löser vi priset sen.

Vi stirrade på varandra. Så började vi dra i rullar, vända på tyger och viska uppskattande om kvalitén.
– Vi tar det här… och det här… och kanske det här också? sa vi lite försiktigt.

Det slutade med att vi tog nästan allt. De tråkiga bomullstygerna lämnade vi, men allt som glänste i solens gass?  Vårt!

-Vad kostar detta som vi plockat ihop? Undrade vi och höll för öronen. Vi var ju rädda att priset skulle vara nåt oerhört.  När vi fått reda på priset sa vi att - vi kan nog ta lite till...  

– Har du några paljetter? frågade jag försynt.
Han nickade mot ett rum som kunde ha varit ett hemligt lager för alla världens cirkusar. Det dignade av paljetter, pärlor och halsband som hängde i taket som juldekorationer. Rummet var smockfullt! Det var mängder med dragkedjor, knappar, band.. allt!

– Ta en kasse och fyll på bara, sa han.

Jag började försiktigt plocka några påsar. Men innan jag hann blinka välte han ner en hel låda i min kasse och vips en låda till.
– Vill du ha pärlor också? frågade han och fyllde på med åtta gigantiska burkar broderipärlor. Jag var i chock.

Sedan tittade han på Hagar och frågade:
– Behöver ni dragkedjor?
– Jag skakade på huvudet, jag hade fullt upp med paljetterna. Hagar nickade jakande och sa att nån dragkedja kunde ju vara bra att ha. 

Han ignorerade mitt nej och tog fram en skruvdragare. Med imponerande skicklighet lossade han hela ställningen med dragkedjor från väggen och hivade ner den i vår hög.

Och så kom slutklämmen:

 – 200 spänn, och ni får alla trådrullar också.

Det var då vi insåg att vi inte längre hade kontroll över situationen. 

Vi stod där, omgivna av tyger som glittrade som en stjärnklar himmel och kassarna som dignade av pärlor och paljetter. Det var som att befinna sig i en synörds paradis. Hagar och jag tittade på varandra och nickade tyst. Vi behövde inte ens säga något högt – vi visste båda att detta var ett fynd av aldrig skådat slag.

Vi räknade snabbt i våra huvuden och försökte hålla oss från att hoppa jämfota av glädje. Det här var ett kap som skulle gå till historien. Så vi sa ja. Ja till tygerna, ja till paljetterna, ja till pärlorna – och ja till de hundratals dragkedjorna och trådrullarna som låg väl sorterade i travar av lådor.

– Nu har vi nog så vi klarar oss, sa vi nästan i kör, även om vi inte riktigt trodde på oss själva.

Det enda problemet kvarstod: hur i hela friden skulle vi få med oss ​​allt ner för den långa trappan? Högen med tyger var enorm, och kassarna, som var så proppfulla att de knappt gick att knyta ihop, var blytunga.

Karl'n i fråga, som framstod som något av en textilens Robin Hood, såg på oss med ett leende:

-Jag hjälper er att bära. och vips hade han en hög med tygrullar på axeln och började gå nerför trappan. 

– Nu förstår du varför jag tog combin va?, sa Hagar triumferande.

När vi några dagar senare började dela upp allt tyg, nådde vi en punkt jag aldrig trodde var möjlig. Jag såg på Hagar, pekade på en rulle och sa:
– Du kan få det där. Jag vill inte ha mer nu.

Det bästa av allt med den där resan var att när jag berättade för maken (om än lite korrigerat kanske) vad jag betalat för allt sa han: 

-Du, jag tycker att du och Hagar ska åka runt och köpa upp mer tyglager! Det där var ju fantastiskt billigt! Själv log jag i smyg.

Det trodde jag ju aldrig att han skulle säga.

Om jag har sytt något av de fantastiska tygerna? Nej, faktiskt inte. Men jag klappar på dom lite allt som oftast. De vackraste tygerna från Dubai, de som skimmrar i de mest fantastiska färger, de ligger separat i en egen låda. Den öppnar jag ibland, doppar ner näsan och drar ett djuuuupt andetag. Klappar dom lite fint och stänger sedan locket. Nåt ska de bli, men jag vet inte än riktigt vad. Men något som Askungen absolut hade kunnat ha på balen, det är jag övertygad om. 

Ska nog ringa Hagar i dag å se om hon hittat nåt mer amazing vi absolut måste ha...