Renoveringstapet och glasfiber

Har du någonsin fått glasfiber i fingrarna? Eller överallt, om vi ska vara lite mer noggranna? För egen del vet jag att gullfiber – det där gula eländet man trycker in i väggar – kliar som tusan. Men att renoveringstapet skulle vara lika förrädisk? Nej, det hade jag verkligen ingen aning om. Förrän nu. Och nu är jag tyvärr expert på området.

Så här var det: Vi håller på att renovera hemma i vårt stora röda hus med 7 rum och kök. Efter att ha förvandlat mitt älskade syrum till en ljuslila dröm, var det dags för det stora sovrummet. Väggarna var klädda i något som kallas Tretex, ett slags fnöskigt papper som inte ens en desperat häftapparat kan bita i. Vi funderade på gips, men insåg snabbt att det behövs något att fästa gipset i. Något som faktiskt är lite stabilt.. och det är inte Tretex.

Min kloka make kom med förslaget att sätta dit OSB-skivor. JA! sa jag, iväg för vi och köpte 30 skivor. Allt gick smidigt, skivorna skruvades upp i flygande fläng och lyckan över de släta väggarna var total  tills jag plötsligt läste att OSB-skivor inte går att tapetsera på. Limmet i skivorna kan tydligen luckras upp, och vips – tapeten får miljoner med bubblor. Vad gör vi? Jo, jag googlar frenetiskt medan min make gör sitt bästa för att tänka på något annat. Jag ringer till och med min gamla chef, som besitter uråldrig kunskap om träbaserade mysterier. Han skrattade lite rått, men kom sen med ett förslag som jag antog med yttersta tacksamhet. Jag tänkte: han kan ju inte ha fel..?

Lösningen? Måla väggarna tre gånger med matt färg. Sagt och gjort, och det blev faktiskt riktigt bra! Med färgen torr, inget upplöst lim och hoppet återställt köpte jag de tjockaste, dyraste renoveringstapeterna jag kunde hitta. Tunga som bly och antagligen vävda av enhörningshår, så exklusiva kändes de. Väl hemma kånkade jag in allt och satte igång, full av optimism och dumdristigt självförtroende. 

Det var här eländet började. Tapeterna var styva som plåt och knäcktes vid minsta felhantering. Knak! lät det, och jag muttrade några fina ord som jag inte ska ta i text och efter mycket möda fick jag upp dom på väggen. Vägglimmet måste ha varit nåt av Guds nåde, tapeterna gick ju inte ens att rubba om de kom snett. Jag sa fler fula ord och svetten började sippra fram både här och där. När jag till slut fick den rakt och började släta ut den med händerna så började det stickas i fingrarna. Inte så mycket, men ju mer jag gned på tapeterna ju mer stack det i fingrarna. Efter att jag fått upp tre våder och halvt kliat ihjäl mej med både naglar och tänder kollade jag på lappen vad tapeterna var gjorda av. 

100 % GLASFIBER.

Ilsk som en markatta hivade jag in rullarna i bilen, dundrade in till Nässjö och köpte andra tunnare, mänskliga tapeter. Lite glasfiber även i dessa, men åtminstone hanterbara. 

När jag beklagade mig lite i tapetaffären sa karl´n där med ett litet menande flin att: ja, de är nog lite svåra att hantera..  ja ja..

När jag kom hem med de nya rullarna sänkte sig friden över huset igen, och nu rullar tapetseringen på. Maken har nu kommit hem från Stockholm och är mer än väl behjälplig med lim och våder. Allt flyter på.

Snart ska de vackra medaljongtapeterna upp, och kronan på verket: feta, pampiga taklister med krusiduller av frigolit. Och mitt i taket – en takrosett så tjusig att jag förmodligen kommer att svimma av lycka. Den svarta "kristallkronan" i plast från Ullared kommer sitta som en smäck! De ljuvliga spetsgardenerna från Tradera, eller kom de från min makalösa tygresa med Hagar?? ska upp i fönstren. Möbler ska hämtas i Mariestad och golvet ska svabbas och tjo och tjim! På med en matta!

Men först: mer renoveringstapet. Limma på. Och för guds skull – inga fler händer utan vantar på renoveringstapeter av glasfiber. Det har jag iaf lärt mig...

Om det blir bra? Ja, än så länge är det ok.

Om det kommer bli bättre?  Oh ja... som en dröm.

När den älskade lille Totten har blivit 100% rumsren kommer det även dit den mest magiska tjocka vackra knallblå heltäckningsmatta som ni kan tänka er.. den skimrar i silver när man kraffsar i den. Meningen var att den skulle ha varit inköpt sen länge. Men jag råkade ju få syn på den lilla nämnda hunden på "fäjsbook" och priset på pälsbollen var densamma som för mattan.  Så, nu får Timestråle börja spara igen.

För vem vill inte sätta ner fötterna i en tjock ullig blå matta med silverskimmer en kall vindermorgon? Jo, jag.